När jag var liten hade jag ingen låssaskompis. Jag hade en låssashund - en chowchow som hette Mikko. När jag blev stor ville jag ha en riktig hund å jag ville ha en hund som just ingen annan hade. Stor skulle den vara och en hane, hade jag tänkt mej. Fastnade för rasen Rhodesian Ridgeback och när jag äntligen fick chansen att skaffa en genom goda vänner (och min dåvarande mans goda vilja) fanns det bara en endaste valp kvar i kullen (ett återbud). Det var en tik och hon var levernost. Stor vart hon inte, bara 61 cm trots att jag mätte mankhöjden som en galning och vart efter som åren gick blev hon nog till sist den argaste tiken i Brunna. Tror hon hatade alla hundar i grannskapet på slutet. 11 år blev hon i alla fall innan vi tyvärr fick avliva henne pga livmoderinflammation (brusten livmoder).
Trodde inte jag skulle skaffa någon mer hund men så träffade jag Micke, flyttade till Sundsvall, tog jägarexamen och blev fascinerad av trädskällarjakt. Valet stod mellan finsk spets och norrbottenspets. Inget svårt val men frågan var - när och hur! Vi ringde avelsrådet och det såg mörkt ut. En hane ville vi ha, Micke som haft en schäfertik tidigare var trött på löp, precis som jag. Vad händer, jo som av en tillfällighet eller om det var Guds förtjänst hittade jag en liten annons på nobsvalpar, ringer och till min häpnad fanns en valp kvar (ett återbud). Foton mejlades, tid för tittning bokades och väl på plats vilken valp kommer fram till mej, om inte Svante, det lilla återbudet. Ja jag vart ju såld och kär direkt. Så nu sitter vi här med en av Sveriges minsta nobsar men fasen vad vi älskar honom. Trots att han inte ville att vi skulle titta på 2 avsnitt i rad av "Son of Anarchy", han ville att vi skulle leka med honom istället.
Kommentarer
Skicka en kommentar