Efter en vilodag var det dags igen!

Det blåste ganska så mycket, jag kände mej trött och eländig. På väg ner mot en myr såg jag ett träd med mystiska hål i.

Hittade en fin groda men jag pussade den inte eftersom jag redan fått min prins. Efter diverse sorger och 780 bedrövelser så snubblade jag på en torrmyrr, blev galen över att jag inte ens kan gå ordentligt längre, började grina. Då kom Svante springande och började slicka bort mattes tårar. Jag bet ihop och började tjurigt gå upp mot hygget vid vägkanten. Plötsligt blir det värsta läget, orrtuppar flyger, Svante skäller, jag står rätt upp som en flaggstång med tårar på kinderna. Micke smyger, lägger sej i position, siktar på orrtuppen som träat i en björk. Pang, så far orrtuppen i backen. Knappt man fattar nånting men en som blir överlycklig och halvgalen är i alla fall Svante.

Gick sen en sväng i skogen på andra sidan vägen. När vi gått en bit och var nere vid skogskanten vid det gamla hygget händer något som gör mej så rädd som jag aldrig varit tror jag. Vi ser en fågel komma flygande, en korp trodde vi först eftersom vi hört korpar nästan hela tiden. Kollar lite nogare och ser plötsligt att det inte är en korp utan en enorm rovfågel. Helvete Kungsörn och Svante som springer helt vidöppet på hygget och lyser som en skogshare i vinterdräkt. Vi ser hur örnen börjar cirkla över platsen där vi anar att Svante befinner sej. Plötsligt slår den sej ner i en björk. Tror aldrig vi sprungit så fort, Micke och jag. Fy fan rent ut sagt vad rädd jag var, sket i allt vad tjädertuppar heter. Tänkte att jag måste springa så örnen ser mej och vi lyckades faktiskt skrämma bort den. Men glädjen över att Micke fått skjuta orrtuppen för Svante ville inte riktigt infinna sej. På väg tillbaka genom skogen till bilen stötte Svante på en älg, glädjande nog började han aldrig skälla och när han började springa mot älgen stannade han på en gång när vi ropade Nej! Det var skönt att se.