Ska inte klaga!

 

 

Men nog känns det ödsligt värre idag. Ingen höjdare att sitta helt solokvist i kontorslandskapet. Tiden går oändligt långsamt när man inte har någon att prata och skratta tillsammans med. När telefonen äntligen ringer hoppar man liksom högt av förskräckelse.

Inte blir det bättre av att jag sov som skrutt i natt, det var varmt i sovrummet, Coffy skrapade med tassarna i laminatgolvet halva natten och sen fick han för sig att det var dags att gå upp ca 04.20.

Hade med oss släpvagnen fullastad i morse, nu är den tom igen och skall senare ikväll eller i morgon bitti lastas full med prylar igen. Jag begriper inte hur mycket skräp man så snabbt lyckas samla på sig.