Obegripligt!

 Tänk vad man glömmer fort. T ex att Coffy var så här liten när vi hämtade hem honom. Nu när han snart är 10 månader är han 47 cm i mankhöjd, väger 13,3 kg och har en nos som en schäfer. Kändes jobbigt att lämna honom i hundgården i morse och åka iväg för att jobba. Det var fortfarande mörkt när vi klev upp och jag gick ut för att rasta Coffy. Morskade upp mig och gick min vanliga morgontur och slapp lysande ögon som tur var.

På jobbet gick allt åt skogen och jag blev på dåligt humör direkt. Jag hade inte fått nya programvaran för att kunna ta emot samtal och när programmet väl gick på min dator blev det en massa annat strul när det skulle konfigureras. Känner mig som en riktig motvallskärring och tycker minsann att det var bättre förr. Det nya programmet är så krångligt att komma underfund med att man blir alldeles brydd när det ringer så jag kan inte koncentrera mig på felsökning hos den som ringer. Fick ett himla samtal om att ta bort spåra ändringar/kommentarer i ett worddokument, drabbades av total panik och fick avsluta samtalet fortare än kvickt med att någon skulle ringa upp. Så jäkla pinsamt.