Jaktresan till Västerbotten!

 På vår tur upp till Västerbotten passade vi på att hälsa på hos Hasse och Marie där allt startade en gång i tiden. Det var hos dom vi hämtade hem vår lilla Svante som nog är den hund jag älskat mest av allt. Svantes halvsyster Kajsa blev väldigt glad åt att få besök av en sån stilig kille som Coffy.

 Visst är hon fin, Svantes halvsyster Klingermyrans Kajsa. De hade samma mamma, Raskflons Kirja men inte samma pappa. Pappa till Kajsa heter Titus.

 En riktigt kelig och gosig nobstjej som man lätt blev kär i.

 Coffys hatobjekt nr 1 - Sångsvan. Han blir komplett galen när han hör sångsvan trumpeta eller flaxa med vingarna. Väckte oss tidigt igår morse för att dom trumpetade ute på sjön.

 Vi försökte ha Coffy en stund i Tummens hundgård men det gick inget vidare. Efter en stund hoppade han upp på hundkojans tak och försökte klättra över.

 Vackert vid Eldsjön med både storlom och smålom samt sångsvan.

 Micke har varit en sväng på toa.

 Tre jaktturer klarade jag av att hänga med på men då blev det inget skjutet. Tror att jag bringar otur helt enkelt. För på de andra två turerna när Micke gick själv så fick han ju ena gången skjuta en tjäderhöna och idag blev det en orrtuppskyckling.

 Här väntar vi in Coffy som har en massa hyss för sig.

 Fint i skogen var det men torrt och på vissa turer hade Coffy problem att hitta vatten och vi får honom inte att komma och dricka vatten av oss. Jo en gång igår fick Micke honom att dricka vatten ur min träkåsa.

 Jag gick till Olles grav och tittade. Olle var farfar till vår lilla Svante.

 Många fina röda stenar finns det.

 Och jag älskar lukten från myrarna. Det finns nog inget som luktar så gott.

 Oftast är det full fart på Coffy i skogen så han är svår att fånga på bild. Sen hade jag såna problem med knät och måste koncentrera mig så eftersom jag inte kan böja knät ordentligt att jag tappade lusten att fota.

Här ligger Pohjanukon Tuima aka "Tummen" (vår lilla Svantes pappa) och tar igen sig efter dagens jakttur.

Ja ja nu får vi se hur det blir i fortsättningen. Jag inser att jag fortfarande behöver massor av rehabilitering innan jag kan gå i skogen som folk. Jag går alldeles för långsamt och måste gå med en käpp så jag hindrar ju Micke som måste skynda fram snabbt när Coffy får ståndskall. Det lutar nog mest åt att Micke och Coffy får fara iväg själva medan jag är hemma och tränar böjning.

Trist, jag trodde ju att jag skulle blir bra när jag fick knäprotes.