Skulle bara ...!

Lill-Konrad på sin favoritplats. Kökssoffan i hallen. Höll precis på att somna i går kväll när jag hörde ett jätte brak. Förstod att det var snö som rasade från taket. Konrad blev rädd och kom farandes som ett jehu upp i sängen och ställde sig mellan mig och Micke.

Här ligger “braket” – en massa snö hade åkt av lilltaket.

Nu har grävlingen vaknat ur sin vinterdvala, små söta tass-spår bredvid hundarnas. Ser nästan ut som små björnspår.

Riktig vårdimma idag. Hör sångsvanar för första gången när jag stod och fotade grävlingsspåren. Blev uppspelt och gick in och bytte till stora objektivet men bytte aldrig kläder. Hade fortfarande pyjamasen på mig. Tänkte bara gå ner till Slåttjärn för att se om jag såg några svanar. Inte en svan i sikte men långt bort i dimman vid skogsbrynet såg jag en rörelse.

Forsatte längs landsvägen och vek av på “myggvägen”. Stod och spanade efter svanar men såg något annat vid strandkanten. Något mörkt, smalt och snabbt.

Blev alldeles till mig när jag såg att det var uttern. Försökte ta mig fram på skoterspåren som inte riktigt bar. Trampade igenom snön, svettades, glasögonen immade igen av spänningen. Lyckades ta några bilder, de är inte helt perfekta men man ser ändå att det är en utter. Långt avstånd och jätte dimmigt.
Nedan kommer ett gäng bilder på uttern som springer över isen på Väster Lång-Edsjön. Känns fortfarande helt overkligt att jag har sett en livs levande utter, en dröm jag haft länge har gått i uppfyllelse.